Sverige hamnade i en kris 2015. Strömmarna av flyktingar från Syrien satte den offentliga sektorns utmaningar med integrationen i strålkastarljuset. Utmaningar som både den ideella och privata sektorn fick hjälpa till med i till exempel Malmö. Plötsligt visste varenda invånare i Sverige att integrationen är en process som måste fungera – och den måste vara effektiv. Men de utmaningar som blottlades 2015 är inte nya för den som arbetat med integration i Sverige de senaste åren.

Systemet, som består av samverkan mellan offentlig, privat och ideell sektor, brister. Idag är integrationen en långsam process och etableringen på arbetsmarknaden går trögt för majoriteten av de nyanlända. Även om Statistiska centralbyrån meddelar att det nu tar fem i stället för tio år. Det är synd eftersom en etablering på Sveriges arbetsmarknad ofta innebär en snabb integration. Dessutom finns det flera områden på arbetsmarknaden som flaggar för att de behöver anställa fler, gärna igår.

För kommunen, som har ansvaret innan och efter etableringsprogrammet, är integrationen särskilt svår – både ekonomiskt och i enlighet med uppdraget. Idag kan nämligen en asylsökande få vänta i upp till 24 månader på Migrationsverkets beslut. Först då är man aktuell för Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Fram till dess ligger det på kommunen att sörja för den asylsökande.

Den destruktiva passiviteten

Trots de tidiga insatserna för asylsökande fastnar många i en ofrivillig passivitet. När det är dags att ta del av etableringsprogrammet har många tappat sin drivkraft. Kanske har också bilden av Sverige som ett land att bygga sin framtid i försvunnit. Varför? Brister och utanförskap är svaret på frågan. Trots att man får lära sig svenska från dag ett är det svårt att komma in i samhället. Den samverkan som finns mellan offentlig, privat och ideell sektor räcker inte riktigt till – trots att många initiativ startades i en tid av press där kreativitet och snabbfotade beslut fick råda.

Som Ali Alabdallah skriver i Nytt jobb i nytt land är praktikplatsen den snabbaste vägen in i samhället. Där lär man sig språket, kulturen och kan känna sig delaktig. Men hur många arbetsgivare känner att de har tid att ta emot en praktikant? Kommunen kan alltid driva dialog med arbetsgivare, och bidrar genom varianter av stöd och matchning, men det verkar inte räcka till. Det behövs en attitydförändring. Alla aktörer på arbetsmarknaden måste skärskåda sig själva. Vad kan min verksamhet göra för att hjälpa till?

Ta hjälp och inspiration av varandra

För den lyckade integrationen som individ och samhälle tjänar på är det en god idé att ta lärdom av andra. Kommunen kan alltid titta på vad andra gjort, inom alla sektorer. Det kan du som arbetsgivare också göra. Kanske finns där samverkan, projekt och program som går att använda i den egna verksamheten? För vi är nog överens om att en fungerande integration är viktig. Det är hur den ska gå till som är nästa nöt att knäcka.