Föreställ dig att du har något som du vill säga. Något som du behöver få fram. Som andra behöver veta för att du ska ha det bra. Föreställ dig att du inte har något sätt att göra det på. Du har inget språk, inga bilder, inget annat sätt att säga det på.

Tänk dig in i denna situation, att ditt liv dag ut och dag in såg ut så här. Ta en stund och föreställ dig detta. Hur skulle du känna dig? Och hur skulle dina känslor påverka ditt beteende?

Tänk dig sedan att du får ett sätt. Ett språk. En möjlighet att visa och berätta, kanske inte med ord men på andra sätt. Med bilder eller med objekt, något som andra förstår. Plötsligt kan du välja, påverka, berätta!

Sätt dig in i denna situation också. Tänk efter en stund. Förändras dina känslor? Skulle ditt beteende förändras? Tänk dig en person som har dessa svårigheter, men inte några hjälpmedel. Hur tror du att de upplever sin vardag?

Runt om i Sverige idag finns det personer som inte har möjlighet att kommunicera sina behov och tankar på ett bra sätt. Trots att det finns gott om hjälpmedel och sätt att förbättra situationen tillhandahålls inte dessa i tillräcklig utsträckning. Det finns personer som inte förstår, kommer ihåg eller kan skapa sig en egen inre bild av det andra kommunicerar. Som har svårt att skapa sammanhang och hänga med i samhället. Även för dem finns det hjälpmedel. Hjälpmedel som vi runt omkring dem kan skapa själv, i stunden, utifrån personens specifika behov.

I boken Från Kaos till klarhet – Tydliggörande pedagogik i vardagen beskriver jag hur man kan arbeta med tydliggörande pedagogik för personer som har en annorlunda kognition. Hur man kan göra för att förbättra kommunikationen, känslan av sammanhang och självbestämmandet.

Alla har rätt att få uttrycka sina behov och tankar. Att få svar på vad som ska hända, när det ska hända och hur det ska gå till. Att kunna berätta att man har ont någonstans, vill ha sällskap eller att man gillar ostbågar. Sådant är faktiskt viktigt.

Louise Ardoris