Så styrs samverkan i välfärden

Samverkan i välfärden är ett sätt för enskilda institutioner och verksamheter att lösa de problem man inte klarar av själv. Men hur styrs egentligen samverkansprojekten i praktiken? Josef Chaib har undersökt det i avhandlingen "Evidence, Expertise and 'Other' Knowledge – Governing Welfare Collaboration."

Men vad styr samverkansprojekt i välfärden? Josef Chaib lyfter tre olika typer av kunskapsregimer: expertkunskap, standardiserad kunskap och professionell kunskap. De kan alla dominera eller samexistera i ett samverkansprojekt. Han ser också att olika sorters kunskaper samexisterar och samarbetar, både i organisationer som i samverkansprojekt. Men är det bra att det bra att de samexisterar?

– Om det är en medveten form av ledning och styrning att tillåta och bejaka olika kunskapsregimer så skulle jag säga att det är någonting bra och eftersträvansvärt. Att låta en typ av kunskap få dominera – till exempel främja evidensbaserade praktiker, på bekostnad av professionell kunskap – vore olyckligt. Det gagnar vare sig verksamheten eller de anställda, vars kunskap skulle gå förlorad. Men när de olika kunskapsregimerna existerar sida vid sida utan att sker med ledningens eller politikernas medvetenhet så finns det ett problem tycker jag. Då riskerar en kunskapstyp – oftast den professionella, tysta kunskapen – att få en undanskymd roll. Min avhandling visar att den professionella kunskapen ibland får en framträdande roll men att den ibland hamnar i skymundan – men den finns där, så gott som alltid.

Samexistens gynnar samverkan

– Jag tror att samverkan tjänar på att olika kunskapsregimer kommer till uttryck. I vissa situationer är det konkreta utredningsmetoder eller evidensbaserade praktiker som är själva kärnan i samverkan mellan olika yrkesgrupper, och då är det naturligt att den standardiserade kunskapen som dessa bygger på också får en central roll. Men de andra kunskapstyperna, som är mer personbundna, spelar också en viktig roll för att tolka, kommunicera och anpassa de metoder och manualer som ofta används.

Det är bra att vara medveten om att det existerar olika typer av kunskap i en verksamhet. Då kan man också dra nytta av dem i ett samverkansprojekt. Till exempel är det vanligt att standarder och dokument alltid tolkas och anpassas till verksamheten. Det behöver inte vara något dåligt.

– Här bekräftar min avhandling det som visats inom bland annat socialt arbete, nämligen att standarder, metoder och dokument alltid är föremål för tolkning och anpassning i verksamheten. Men som sagt, det är också viktigt att vara medveten om denna tolkningsprocess så att man inte tror att det bara är att implementera standarder och rutiner uppifrån och ned, eller att forskare och konsulter bidrar med sin expertkunskap och att denna landar likadant hos alla – för det gör den inte.

För dig som befinner dig i ett samverkansprojekt

Josef Chaib är noga med att inte generalisera för mycket. Det du som befinner dig i ett samverkansprojekt i välfärden kan ta med dig är att det finns olika typer av kunskap.

– Varje samverkansprojekt har sina egna förutsättningar och sin egen dynamik. Men vetskapen om att det finns olika typer av kunskap i omlopp i en välfärdsorganisation tycker jag är viktigt att poängtera – oavsett om det är ett samverkansprojekt, en skola eller en klinik. Även när en viss utredningsrutin, styrmodell eller en viss forskning implementeras så bör man vara medveten om att olika typer av kunskap alltid finns närvarande. Jag vet att det ofta talas om motstånd och utmaningar inom samverkan. Här tror jag det kan vara värt att fundera på vad som härrör från att vi har olika kunskapstraditioner inom olika fält och vad som faktiskt beror på intressekonflikter. Om vi har olika kunskapssyn så kanske det inte handlar om att övertyga den andra parten om det viktiga med projektet utan snarare att man behöver förstå varandras synsätt avslutar Josef Chaib.

Vill du läsa avhandlingen? Här hittar du den!

Foto: Petra Olsson, Malmö universitet