Du har något du vill säga som andra behöver veta för att du ska må bra. Problemet är att du inte kan kommunicera på något sätt. Om ditt liv såg ut så dag ut och dag in, hur skulle du känna dig? Föreställ dig sedan det finns hjälpmedel, men att de runt omkring dig inte tycker att det är viktigt nog.

Elias var liten, bara 6 år, när han bodde några dagar i veckan på korttidsboendet. När han kom hade han inget talat språk och inte något kommunikationshjälpmedel. Elias försökte visa vad han ville men det var svårt att förstå honom. Försöken att kommunicera slutade ofta med utbrott och förtvivlan. Tillsammans med förskolan och hemmet började vi jobba med bildkommunikation, och Elias lärde sig fort! I takt med att Elias förmåga att uttrycka vad han ville ökade så minskade hans utbrott och förtvivlan. Bilderna blev hans ordförråd.

Jag minns när vi insåg att han hade fått grepp om bildkommunikationen på allvar: Vi satt vid middagsbordet och framför honom stod kastruller med vardagsmat: kokt potatis, en mustig gryta och grönsaker. Elias tog fram sin bildpärm, och sträckte sedan, med allvarlig uppsyn och sin blick naglad i min, över bild efter bild: hamburgare, pommes, glass, läsk …

Även om jag där och då inte kunde trolla fram pommes och läsk så kunde jag visa att jag förstod hans önskemål. Elias åt motvilligt av grytan och pekade sedan på hambugerbilden igen, för att säkerställa att budskapet hade nått fram. Till nästa gång ...

Runt om i Sverige så finns det personer som inte kan prata, eller som bara kan säga vissa saker. De personerna har rätt att få möjlighet att uttrycka sig på andra sätt, men får ofta vänta länge. Ibland alldeles för länge.

Någon sa ”att inte kunna prata är inte detsamma som att inte ha något att säga”. Av erfarenhet kan jag säga att det stämmer.

– Louise Ardoris