Vissa yrkesgrupper utsätts regelbundet i sin arbetsmiljö för en överdos av människors trauman och lidande. Handläggare, sjuksköterskor, socialarbetare, psykoterapeuter, vårdpersonal, läkare, poliser, asyladvokater och tolkar med flera behöver ofta assistera människor som genomgår eller har genomgått trauman. Forskning visar att det inte går obemärkt förbi att vara utsatt för andra människors lidande. Vissa specifika efterföljder av denna utsatthet ingår i det som kallas sekundärt trauma. Tecken på sekundär traumatisering kan vara att man har blivit mer hårdhudad eller avstängd från sin egen empati än man brukade vara. Andra tecken kan vara en ny cynism, att man undviker social kontakt, tar med sig arbetet hem, att man får kroppsliga problem eller sömnrubbningar och att man plötsligt kan bli arg i vissa situationer då man annars brukat vara lugn.

Sekundär traumatisering är ett okänt begrepp

Sekundär traumatisering är ett relativt okänt begrepp i Sverige, men antalet publicerade uppsatser, böcker och artiklar ökar årligen. I USA myntades begreppet 1995 av Karen W. Saakvitne och Lauri Anne Pearlman, och sedan dess har begreppet blivit alltmer välkänt för dem som arbetar med trauma. Sekundär traumatisering är inte en diagnos eller sjukdom och har därför inga sjukdomssymptom. Men sekundär traumatisering innebär att det finns förändringar och tecken på ett specifikt tillstånd. Det är ett nog så svårt förstadium till diagnoser som posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD), depression och/eller utbrändhet och det är ett arbetsmiljöproblem som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet.

Utan rätt verktyg drabbas de som hjälper traumatiserade människor av sekundärtrauma

Brian Bride, professor i socialt arbete vid Georgia State University i USA, skriver: ”Yrkesverksamma måste ofta dela de traumatiserades känslomässiga börda. De vittnar om skadliga och grymma tidigare händelser och de känner till förekomsten av hemska och traumatiska händelser i världen.” Att höra historier om lidande kan med andra ord generera mer lidande. Conrad (2011) beskriver sekundär traumatisering som ”skador av stress orsakade av att vilja hjälpa en traumatiserad person”. Med andra ord, att absorbera andras trauma samtidigt som man kontrollerar och hanterar sin egen empati, påverkar och förändrar hjärnans struktur och ger upphov till att den yrkesverksamma hamnar i riskzonen för sekundär traumatisering, särskilt de med egna barndomstrauman och de som arbetar med brott mot barn.

Sekundär traumatisering antas, till skillnad från PTSD, vara en kumulativ effekt av sekundär exponering (Beaton & Murphy 1995). PTSD orsakas oftast av direkt och ofrivillig traumaexponering. För yrkesverksamma som terapeuter, präster, läkare, brandmän, poliser etc. är exponeringen i stället ”en normalitet” och något som är självvalt. En självvald exponering har ett annat företeelsemönster och ger personen mer makt över situationen. Men så länge en drabbad yrkesverksam inte får stöd och kunskap för att kunna hantera sina upplevelser och fortsätter att jobba med det hen gör, kan vardagen vara fylld av ständiga triggers som vidmakthåller upplevelsen och traumaresponser, till exempel aggression.

Kerstin Asker Palmer är legitimerad psykoterapeut som undervisar om och behandlar sekundärtrauma och PTSD. Hon är också författaren till boken Trauma smittar! – Allt du behöver veta om sekundärtraumatisering. I bloggen har hon också skrivit "Definiera sekundärtraumatisering."