Det finns många tunga anledningar att omfamna tillit som ledningsfilosofi. Ett argument är att tillit lägger grunden för god kvalitet i våra offentliga tjänster, genom att stimulera innovation, anpassning, förbättringsarbete, teamarbete, osv. Ett annat argument är ekonomi, eftersom tillit ofta leder till minskade administrativa kostnader och ökad effektivitet.

Det främsta argumentet för tillit är emellertid den offentliga etiken. Medarbetare i offentlig sektor är nämligen vår enskilt viktigaste resurs för att motverka korruption. En rapport från Statskontoret år 2012 visar att 43 procent av all korruption i Sveriges kommuner har avslöjats av medarbetare (privatpersoner). Ytterligare 28 procent har avslöjats av media. Bakom denna siffra kan man anta att det ofta döljer sig medarbetare som har använt sitt meddelarskydd när de har tipsat journalister. Totalt innebär det således att över 70 procent av all korruption avslöjas av medarbetare och media. Arbetsgivarnas egna kontrollsystem, däremot, förmår endast fånga upp 11 procent av korruptionen.

De medarbetare som slår larm om korruption och andra missförhållanden brukar kallas visselblåsare. Det finns olika uppfattningar om vad man får slå larm om för att kalla sig visselblåsare, men vi går allt mer mot en bred tolkning. Det betyder att medarbetaren kan och bör slå larm också om sådant som inte är rena regelbrott, utan som handlar mer om ledarskap och styrning.

Statsvetaren Lennart Lundquist (1999) talar om den statliga tjänstemannen som ”demokratins väktare”. Det är ett uttryck som kan användas för medarbetare på alla nivåer i offentlig sektor. De har nämligen inte bara en rättighet, utan också en skyldighet, att slå larm vid missförhållanden. De ska inte oreflekterat följa direktiv och regelverk och de ska inte heller oreflekterat lyda överordnade. I stället behöver de vara beredda att ifrågasätta dessa strukturer när deras professionella omdöme indikerar att det krävs. På så vis kan medarbetare värna om legitimiteten för det demokratiska systemet.

I förvaltningslagen finns proportionalitetsprincipen, som är värd att uppmärksamma. Den ska säkerställa att medborgare inte drabbas oproportionerligt hårt när lagar och förordningar tillämpas. I varje enskilt fall måste därför medarbetare i offentlig sektor göra en avvägning. Det kan vara svårt och ofta finns det inga enkla svar. På det här området behövs därför löpande samtal.

När vi erkänner att medarbetare – och till dessa räknar jag även chefer - i offentlig sektor har en skyldighet att slå larm vid missförhållanden innebär det att vi samtidigt lägger ett stort ansvar på deras axlar. Detta ansvar förutsätter att de har handlingsutrymme och att det finns en kultur i organisationen där alla typer av synpunkter välkomnas. Dessa synpunkter ska inte behöva föras fram via beslutslinjen, dvs närmaste chef, utan det behöver också finnas andra kanaler, exempelvis visselblåsarfunktioner där visslaren kan välja att vara anonym. På så vis kan vi försäkra oss om att feedback från medarbetare, men också medborgare, når hela vägen från golvet till beslutsfattare på högsta tjänstemannanivå eller på högsta politiska nivå och de leder till åtgärder.

För att visa att visselblåsare är välkomna kan vi börja med att hylla och tacka dem på myndighetsdagar och chefsdagar. Med tillit vill vi särskilt sätta ljuset på denna viktiga feedback från verksamheten.

Louise Bringselius

Referenser

Statskontoret, ”Köpta relationer: Om korruption i det kommunala Sverige”, rapport nr 2012:20.
Lundquist, Lennart (1999) Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.