20/3
Hans-Inge Persson

Vårdens organisationsmodell är hämtad från den massproducerande industrin med löpande bandet som produktionsmodell. Till och med vokabulären är hämtad därifrån; vårdproduktion, vårdflöden, vårdproduktivitet och så vidare. Det gör att vården administreras ihjäl samtidigt som personalen stressas sönder.

Jakten på effektivitet på industrins villkor pågår för fullt. Med denna modell har följt den producerande företagsvärldens mätning av processer och effektivitet i siffror. Man har kopierat denna modell för att fungera på det mest humanistiska projekt vi kan tänka oss, nämligen att vårda en sjuk människa.

Organisationsmodellen och vokabulären spiller naturligtvis över på personalen som vårdar och bemöter de sjuka. Organisationen och vokabulären formar nämligen människans tankar. Patienterna blir därför för vården ansiktslösa. Den vårdande personalens blir, upplever vi patienter och närstående, en del av ett anonymt sjukvårdsmaskineri. Alla springer så fort de kan i den underbemannade maskinen. Alla är vänliga och trevliga, men stressade och etiskt frustrerade.

Förmodligen för att de måste kompromissa å ena sidan med sina egna önskemål om hur de vill sköta jobbet och å andra sidan organisationens effektivitets- och produktivitetskrav. Denna sjukvårdsmaskin fjärrstyrs dessutom i en anda av byråkratisk explosion.

Att styra vården som man styr den massproducerande industri blir absurt för patienten

Vokabulären, styrsystemet och sättet att leda och fördela arbetet, tycker jag förflyttar det som är viktigt till det som kan mätas, när det som är viktig egentligen är det som har med patientens mående att göra. Allt på en sjuk person kan inte mätas. Inte på en frisk heller.

Om du enbart har ekonomi som styrmedel skördar du dålig arbetsmiljö, dålig kvalitet och med det dålig ekonomi. Om du styr med inriktning på kvalitet och bra arbetsmiljö för de som jobbar i organisationen skördar du däremot bra ekonomi. Detta enligt Institutet för framtidsstudier.

Vi har byggt en ytterst kompetent stuprörsorganisation

På ett sjukhusområde finns ett hus för varje organ. Om du går in i det huset finns det ett våningsplan för delarna av organet eller diagnoserna. På det sättet har man totalt fragmentiserat vården. Det är bra om du har en (1) diagnos, men idag är många multisjuka. Om du då i planerings- och ekonomitänkandet förtränger att organisationen är till för sjuka människor, skapar du också en egen enhet för varje hus eller våningsplan och därmed lyckas man med det unika, att I Sverige finns inget incitament för samarbete mellan dessa kliniker. Vi får en stuprörsorganisation fylld med hög kompetens, men där denna kompetens inte utnyttjas samordnat på ett rationellt sätt.

Vården måste hänga samman på ett för oss patienter begripligt sätt. Om detta säger Myndigheten för Vårdanalys: ”Ingen tar ansvar för samarbetet”. Den sjuke måste naturligtvis betraktas inte bara som en diagnos eller ett antal diagnoser, utan främst som en hel människa. En debattör uttryckte det så här: ”Effekten av detta blir en brist i det etiska ansvarstagandet för ledning, styrning och organisering av hälso- och sjukvården, ohälsosam arbetsmiljö, bemanningsproblem och växande vårdköer”.

Vårdens organisation idag är en patientsäkerhetsrisk

Jag vill tillägga att detta blir en patientsäkerhetsrisk. Organisationen leder också till att vi tror att vi har läkar- och sjuksköterskebrist i Sverige, något vi inte har jämförört med andra ”liknande” länder. Enligt SCB skulle dessutom 9 000 sjuksköterskor, som lämnat vården, vilja komma tillbaka om villkoren vore bättre.

På Karolinska finns det idag 1 person med titeln chef per vårdplats. Om jag tolkar denna statistik rätt skulle det alltså finns en chef för varje patient. Detta när vi drömmer om en (1) patientansvarig läkare per patient. Oavsett min tolkning av denna statistik kan jag konstatera att trenden är mycket tydlig, alltfler styr vården och den administration, som hanterar denna organisationsmodell blir allt större.

Den vårdande personalen får ta av sin tid avsedd för patienterna till att serva chefer och administratörer med arbetsmaterial åt dessa. Detta är orimligt och en märklig prioritering av deras arbetstid. Det är dessutom obegripligt att denna administration tillåts detaljstyra vården över huvudet på läkare och sjuksköterskor. Tillitsdelegationen säger att framtidens verksamhet måste styras med tillit till personalens kompetens.

Upplysningsvis kan nämnas att 2010 – 2017 ökade andelen sjuksköterskor med 2,28% (1 475st.). Andelen chefer/administratörer ökade under samman period med 35,87% ( 8 242 st.) Detta enligt SKL:s statistik. Bara detta borde väl vara en varningsklocka?

Vårdens organisation måste förändras. Vi håller på att administrera ihjäl vår vårdapparat samtidigt som vi stressar sönder personalen. Vem vågar ta i denna dysfunktionella organisation och påbörja den förändring som måste ske?

Hans-Inge Persson
Föreläsare, debattör, författare inom sjuk- och hälsovårdsområdet

    Varor som nämns i nyheten

  • 125 kr
  • 199 kr
  • 229 kr