15/8
Eva Linér

Stress på våra arbetsplatser är ett ständigt samtalsämne. Under de senaste decennierna har frågan ibland varit hetare än het men emellanåt har vi släppt den lite för att sätta fokus på annat. Hur stressen på arbetsplatsen ska hanteras har diskuterats på olika sätt.

På 90-talet arbetare jag en hel del med stresshantering och upplevde att det ofta var svårt att komma ifrån det individuella perspektivet. Det vill säga att ge individen redskap för har för att hantera den egna stressen. Det var säkert bra för de personer som deltog men det ändrade ju inget på riktigt i grunden hos arbetsplatsen.

Stresshantering skulle förbättra den psykosociala arbetsmiljön

Stresshanteringen sågs som åtgärd för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön. Benämningen psykosocial arbetsmiljö skickar tankarna till individen (det psykiska) och till det sociala (samspelet mellan människor). Numera använder vi begreppet organisatorisk och social arbetsmiljö vilket beskriver bättre vad det handlar om tycker jag. Organisatorisk för tankarna till hur arbetet är organiserat, ledning och uppgifter och socialt till samspelet. Begreppet organisatorisk och social arbetsmiljö leder till att stresshantering handlar mer om arbetsorganisation, resurser och kommunikation än om individen.

Stresshantering – både bra och dåligt

Är stresshantering för medarbetarna en dålig arbetsmiljöåtgärd? Vad kan man svara på den frågan? Både ja och nej antagligen. Det kan vara jättebra för enskilda individer som hjälp och stöd och ska absolut uppmuntras för de som behöver det. Det är ju en rehabiliterande och förebyggande insats som är bra och ibland nödvändig. Men att erbjuda stresshantering bara i förhållande till individerna räcker inte. För att verkligen förändra måste vi också titta på risker, situationer och förhållande på arbetsplatsen som orsakar stressen.

Vi vet att det hjälper medarbetare, framförallt i människovårdande yrken, att få tid och tillfälle att samtala och samråda kring arbetet och arbetsuppgifterna. I projekt om samvetsstress har man gett medarbetare och chefer tillfälle att sitta ner och samtala om arbetet och vad man upplever att man inte hunnit med eller vad man har dåligt samvete för. Man har sett att det har hjälpt deltagarna på olika sätt, dels har man genom reflektion fått avlasta sig och dels har man fått syn på vad man skulle kunna göra annorlunda. Det är viktigt och utvecklande. För chefer gäller samma sak, det viktigt att få diskutera, reflektera och utvecklas i sin chefsroll. En tid och en plats för samtal och reflektion är en nödvändig del av arbetet.

Enstaka insatser räcker inte som stresshantering

Är inte sådana samtal stresshantering då? Jo det kan man säga. Det reducerar stress. Min poäng är att det inte borde utgöra enstaka insatser utan vara en del att den organisatoriska verkligheten. Att ha en tid och en plats på arbetet där man tillsammans talar om arbetet, hur det fungerar, vad man lyckas bra med och vad som behöver utvecklas borde vara ett normalt verktyg för att ha en bra verksamhet med medarbetare och chefer som utvecklas och orkar med. Det är ett rimligt stöd i den organisatoriska och sociala miljön och därmed inte någon särskild åtgärd.

Stresstoppar och plötsliga oväntade händelser behöver förstås hanteras i det systematiska arbetsmiljöarbetet och ett bra fungerande system för detta är hälsofrämjande och bra för alla.

De som ansvarar för arbetsmiljöarbetet, cheferna, har också en arbetsmiljö med stora risker. Glöm inte dem!

Eva Linér

    Varor som nämns i nyheten

  • 209 kr