På 90-talet arbetare jag en hel del med stresshantering och upplevde att det ofta var svårt att komma ifrån det individuella perspektivet. Det vill säga att ge individen redskap för har för att hantera den egna stressen. Det var säkert bra för de personer som deltog men det ändrade ju inget på riktigt i grunden hos arbetsplatsen.

Ja, vad är egentligen skillnaden mellan önskad sysselsättningsgrad, rätt till heltid och heltid som norm? Häng med så ska jag förklara!

I arbetslivet är det vanligt att du hör talas om svåra samtal. Du har säkert varit tvungen att ta initiativ till ett och annat svårt samtal också ... De är unika för varje verksamhet och ställer väldigt olika krav på samtalsledaren. Inom socialtjänsten kan det svåra samtalet ske mellan handläggare och klient, inom vården mellan läkare och patient. I en annan verksamhet är det svåra samtalet något som sker mellan chefen och medarbetaren under utvecklingssamtalet. Det som är gemensamt för dessa samtal är att de kanske väcker en viss olust i dig eftersom du vet om att samtalet kommer att väcka starka känslor, både hos dig och din samtalspartner.

Med missnöjesklimat menar vi tre författare att människor i en grupp ofta och gärna pratar om det som är fel eller dåligt. Missnöjet syftar inte till att göra något bättre, eller att utvecklas, utan fyller i första hand syftet att hålla samman en grupp. Gruppens medlemmar bekräftar varandra genom att tala om hur dåligt allting är, hur inkompetenta och usla andra är, vilka stora problem som existerar och som ”de andra” inte löser. Missnöje präglar kommunikationen i gruppen eller organisationen.

Svåra samtal är en stor del av mångas arbetsdag – att ha kompetens nog att hantera dem på ett bra sätt är A och O. Annars lämnar man utfallet åt slumpen. Men hur tränar du på de svåra samtalen?