I nöden prövas vännen heter det ju. Just nu tänker jag på två vänner MI (metoden motiverande samtal) och egenskapen tålamod. Två grejer som är fantastiska att umgås med.

MI som metod är relativt oslagbart när det kommer till att möta människor. Det är ett sätt att lyssna, att stärka, att förmedla empati och autonomi. Det är helt enkelt en metod som förmedlar allt det där goda som både ”hjälpare” och klient har nytta av i en förändringsprocess.

Vi vet ju att förändring kan vara svårt, ta tid och ibland hitta lite mindre bra vägar innan vi når fram. Då är tålamod en så bra egenskap och vän att hålla i handen. För både hjälpare och klient faktiskt.

Jag har arbetat med MI väldigt länge och utbildat i många år. Några av de saker som vi pratar mycket om på mina utbildningar är att inte komma med oombedda råd, att ”sitta på händerna” och att undvika rättningsreflexen. Vi vet ju om att om vi kommer med oombedda råd eller med förmaningar så är det inte gynnsamt för klienten. Oavsett hur bra råd vi har eller hur välmenande de än är. En person som får höra varför de borde göra en förändring, eller hur en förändring ska gå till utan att själv vara inbjuden i dialogen brukar slå lite bakut. Vi kanske till och med kan få uppleva regelrätt motstånd från klienten om vi inte ”sitter på händerna” när vi borde göra det.

Ibland får jag frågan om jag använder MI i privatlivet. Jag brukar snabbt svara ja och tänker lite självgod att jag faktiskt är en bra lyssnare och en person som inte vill lägga mig i andras beslut om det inte efterfrågas. Jag brukar vara bra på att betona att var och en har rätt att bestämma själv och så vidare. Men … så finns det ju tillfällen som försvårar detta.

Ett sådant väldigt aktuellt tillfälle är att min sambo äntligen har sagt att han tänker sluta snusa. Där drog båda mina vänner. Tålamod drog först, MI följde snabbt efter. Som ni förstår så är det något som jag verkligen längtat efter att höra honom säga. Jag har efterfrågat det på olika sätt men försökt att inte vara alldeles för tydlig. Och nu när han äntligen uttalar orden – då drar mina vänner snabbare än en avlöning.

Kvar står jag utan tålamod och minns ingenting från min väl inarbetade MI-bank. Jag hör mig själv säga ”Åh vad skönt, äntligen! Varför tog det så lång tid för dig att bestämma dig?”

Den där rättningsreflexen kan kännas som om det kliar och man bara måste få klia annars blir man tokig. Det vi vet om det där kliandet är att det kan göra mer skada än nytta. I detta fall gäller det att hålla i sig, att sitta på händerna. Att komma med antydan till skuld eller att springa före sin klient, eller någon nära och kär för den delen, det gynnar absolut inte förändringsprocessen.

När vi ska göra en förändring, så behöver vi känna att vi duger som vi är redan innan vi gör vår förändring. Vi behöver känna att vi är accepterade för den vi är och vi behöver bli bemötta med empati och med en förmedlad känsla av autonomi. Detta hjälper MI oss med.
Villigt ska dock erkännas att det är mycket svårare att ”vara MI” med nära och kära än vad det är att ”vara MI” med våra klienter.

*Bill Miller – en av grundarna till metoden MI uttrycker MI som ett sätt att vara med andra människor

Malin Stihl är en erfaren utbildare och handledare i socialt arbete med unga vuxna. Hon utbildar bland annat i Motivational Interviewing – Motiverande samtal på svenska. Hon är medlem i MINT (Motivational Interviewing Network of Trainers). Att påminna om relationens och bemötandets betydelse för att ge klienterna rätt förutsättningar för förändring är grundläggande i Malins arbete.