I ”Framme i Simrishamn” berättar jag och Helena Ström om hur tidig integration blir kompetensförsörjning i kommunen. Resan har sedan 2016 inneburit nya arbetssätt och gränsöverskridande samverkan mellan kommunens förvaltningar Arbetsförmedlingen och ideella krafter. I boken möter du oss inom kommunen i arbetet med många i civilsamhället. Vi är stolta kollegor och eldsjälar som alla fick tillföra något smart. Tillsammans fick vi tillhöra en kommun som gjorde skillnad för många människor, nyanlända som varje dag kämpar för att lyckas i Sverige. Lyckas som i att skaffa försörjning och börja bygga ett nytt liv, utan krigets fasor.

Men det krävs möjliggörare för att nya medborgare ska lyckas att få ett arbete. Arbetsgivarna måste tydligt förklara arbetskultur och normer som de förväntar sig att den nyanlände ska anamma för att hela arbetsplatsen ska fungera bra

Du kan inte förändra världen, men du kan förändra världen för någon

Att förändra världen för någon kan vara att ta fram det bästa, låta det växa och bli ännu större. I Simrishamn valde vi att ta människors resurser på allvar och byggde vägen från integration till kompetensförsörjning i kommunens bristyrken såsom vård och omsorg.

Det var nämligen en självklarhet att arbeta, tills man kom hit och fastnade i sin förläggning i väntan på uppehållstillstånd och arbetstillstånd. En väntan som kunde ta mellan ett och två år. Den passiva väntan är förödande eftersom man vänjer sig vid att få ett bidrag utan att själv behöva bidra … Men önskan om att få lov att ”bli någon” och klara sin egen försörjning är stark. I hemlandet var det en självklarhet att arbeta och det behövdes ofta flera jobb samtidigt.

Annes notering, ur boken:

Vi erbjöd Selma, en glad kvinna från Syrien, ett praktikjobb inom omsorgen i kommunen. Men hon blev osäker och ängslig eftersom hon saknar all utbildning och bara har gått i skola några få år. Hon berättade detta själv för chefen, som då frågade: ”Hur många barn har du, hur många äldre familjemedlemmar har du tagit hand om och samtidigt skött gården?” ”Jo, tolv stycken barn har jag”, svarade Selma … och sken sedan upp i ett finurligt leende när polletten ramlade ner. Hon behövdes och kunde jobba hon minsann!

Gör ett eget experiment, tänk dig själv som nyanländ någonstans med andra kulturramar och helt andra krav på allt. Om dina erfarenheter, utbildning och yrkeskompetenser hade setts som värdefulla hade du då inte varit stolt över att få tillföra dessa? Det är väl givet. Kommunen kan hjälpa de nya medborgarna att hitta till arbetsplatser där kompetensen behövs och välkomnas.

Hur svårt kan det vara att knäcka koden, för samhället och individen?

Den ”enkla koden att knäcka” är att vi i det svenska samhället kan möjliggöra en tidig arbetsgemenskap som då ger individen motivation att vilja tillföra. Det är smart att använda den kunskap som den nyanlände har med sig och klarar av, det ger direkt den nyanlände en känsla av delaktighet. Då kan samhället också ta del personens speciella förmåga och färdighet inom yrkesområden som samhället behöver tillförsel av.

Hur knäcker man koden som nyanländ? Jo, om samhället ser till att man får veta vad som förväntas och vilka krav som ställs av arbetsplatsen får man en ärlig chans att anstränga sig och förändra sig efter detta, för att faktiskt få arbetet. Och med det följer en stolthet hos den som vill, vågar och lyckas uppfylla kraven!

Annes notering, ur boken:

Jag hade individuella samtal med kvinnorna som deltog i SADIA. Med mig var Marwa, vår tolk och coach. Först var många blyga och andaktsfulla – de fick prata med en chef. I deras land är en chef en högt uppsatt person som vanliga människor inte får tilltala – de flesta har inte ens haft någon. Men efter en stund möttes vi som fränder, kvinnor som delar gemensamma erfarenheter. Så lika vi ändå är trots skillnaden i kultur och traditioner! Under samtalen sipprade deras historier försiktigt fram och klargjorde för mig vilka kompetenser, livserfarenheter och fantastiska styrkor de har som långt överstiger mina egna. Inte sällan hade kvinnorna mer än tio barn att ta hand om, gamla föräldrar och svärföräldrar att sköta, ansvar för hela hushållet och skötsel av en liten gård, djur, odling, tillagning av yoghurt och ost, försäljning på torg och marknader med mera.
Vi blev klara över den arbetskraftsresurs vi hade att tillgå!

Det är resursslöseri att människors liv och arbete inte tas tillvara. Och tänk om nyanlända i hela landet skulle få bjuda på det man kan och har med sig – tänk om alla nya medborgare hade fått bli stolta medspelare i samhället, var och en, efter sina förmågor. Till nytta för vårt samhälle och en effektiv motverkan mot utanförskapsproblem!

Hur tänker du om att kunna tillföra och stolt tillhöra?