Ja, vad är egentligen skillnaden mellan önskad sysselsättningsgrad, rätt till heltid och heltid som norm?

Häng med så ska jag förklara:

Under flera decennier kämpade arbetstagare i många kommunala branscher för att få högre sysselsättningsgrader. De ville inte vara inlåsta i låga deltider som medförde otrygghet, svårigheter att försörja sig och en knaper pension. Arbetsgivarna, som varit vana vid att kunna bemanna exakt de timmar som barnen var på förskolan eller som de gamla i äldreomsorgen var vakna och behövde hjälp, knorrade naturligtvis men gick till slut med på att införa önskad sysselsättningsgrad. ”Okej, du får väl mer arbetstid då, om du tjatar. Men bara om vi kan se ett behov för din arbetsinsats. Och du får ta de pass som finns och stå i givakt och jobba när någon annan är sjuk. Och du får bara ett tillfälligt förordnande, i grunden är du fortfarande anställd på deltid. Så det så!” Det här ledde, som ni säkert förstår, till fortsatt otrygghet, huggsexa om arbetspassen och ohälsosamma scheman. Extremt ohälsosamma scheman i vissa fall.

Så kan vi naturligtvis inte ha det och nästa steg blev att istället ge alla rätt till heltid. Arbetsgivaren måste ta ansvar och ge alla heltidsanställningar i grunden och betala ut heltidslöner. Adjö otrygghet! Samtidigt skulle medarbetarna fortfarande ges möjlighet att arbeta deltid, om de kände för det (eftersom det egentligen är ekonomiskt mer fördelaktigt för arbetsgivaren och eftersom många medarbetare tycker det är lagom att jobba deltid – då orkar de med alla sina åtaganden på fritiden och i hemmet).

Nu låter det som att alla kommuner redan tagit stegen mot önskad sysselsättningsgrad och därifrån vidare till rätt till heltid, men jag måste tyvärr göra er besvikna. Det finns kommuner som inte ens påbörjat sin resa för att ställa om bemanningsprocessen utan som fortfarande bara delar ut deltider till de anställda. Fast lugn, bara lugn! Har det inte skett tidigare så kommer snart bristande kvalitet och arbetsmiljö tvinga dem till utveckling.

Nåväl, löftet om rätt till heltid innebär en stor ekonomisk risk för arbetsgivarna och därför tjoas det en hel del ute i de kommuner som trots allt infört det. För att minska smällen har nämligen diverse olika arbetstidsavtal tecknats (en del bättre än andra) och medarbetarna har fått lämna ifrån sig ett gäng gamla älskade förmåner. För att arbetsgivaren ska få nytta av alla tillgängliga arbetstimmar så måste de nämligen börja lägga scheman på ett helt nytt sätt och fördela arbetstid utifrån solidaritet och inte ge bäst arbetstider till den som skriker högst eller har jobbat längst. Ouch!

Alltså, rätt till heltid men möjlighet till deltid. Det leder oss vidare till det tredje och sista steget, som är heltid som norm. ”Varför är det självklart att arbeta heltid i de flesta mansdominerade branscher men inte i kvinnodominerade?”, har kloka människor på både arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan länge undrat. ”Varför utgår vi från att alla i en bransch ska anställas på heltid, acceptera heltid och därefter jobba heltid medan medarbetare i en annan bransch inte förväntas vilja, klara eller ens behöva mer än 75 %? Nånting är fel…”

Fackförbunden driver frågan främst som en jämställdhetsfråga. Självklart ska kvinnor jobba heltid! Deltid jobbar man enbart om man har laglig rätt eller ytterst goda skäl. Och om alla arbetstagare säger ”…men vi orkar inte!” så får arbetsgivaren ta sig en ordentlig funderare – ”varför orkar man arbeta heltid i andra branscher men inte hos er? Svara!” Dessutom får den enskilda medarbetaren ta sig en ordentlig funderare – ”varför orkar du inte jobba heltid? Tränar du för lite och saknar muskler? Eller har du tryckt in för mycket på fritiden? Eller tar du allt ansvar i hemmet? Svara!”

Arbetsgivaren har inte varit så angelägen tidigare om att göra heltid till norm. Det har tvärsom varit mycket gynnsamt att många vill arbeta deltid, eftersom det i verksamheter med ojämnt tryck aldrig går att få ut alla arbetstimmar för alla medarbetare exakt där de behövs (så som man vant sig vid i deltidsorganisationen). Inte desto mindre kom parterna år 2016 överens om att senast år 2021 ska heltid vara det normala, åtminstone inom hela Kommunals avtalsområde. Förhandlingarna har skett i ljuset av en förändrad arbetsmarknad, där arbetskraftsunderskottet ökar medan kommunala verksamheter växer. ”Hjälp! Hur ska vi kunna locka folk till otrygga deltider? Och hur ska vi kunna försäkra oss om att få ut så många timmar som möjligt av våra anställda, så att kvaliteten och arbetsmiljön tryggas?! Vi måste nog göra heltid till norm trots allt! Skit också!”

Vilka som huvudsakligen blir berörda? Tja, inom Kommunals avtalsområde hittar vi till exempel vård och omsorgs undersköterskor och vårdbiträden, barnomsorgens barnskötare, skolans fritidsledare och elevassistenter, kost- och måltidspersonalen samt lokalvårdare och städare. Park & Gata? De jobbar redan heltid eftersom det är en traditionellt mansdominerad verksamhet.

Summering

• önskad sysselsättningsgrad har varit ett första mediokert försök att tillmötesgå kravet om mer arbetstid inom kvinnodominerade branscher utan att tvingas förändra sin bemanningsprocess och utan att ta någon ekonomisk risk
• rätt till heltid och möjlighet till deltid är ett motvilligt försök att ta det steget längre för att garantera tryggheten för medarbetarna. Samtidigt går det inte längre att fuska när alla ges heltidsanställningar utan arbetsgivaren MÅSTE ställa om bemanningsprocessen, annars kostar det skjortan och kvalitet/arbetsmiljö blir lidande
• heltid som norm är det sista utvecklingssteget – if you can't beat them, join them. En gång för alla ska parterna jämna ut oddsen mellan mans- och kvinnodominerade verksamheter. Anställs du inom Park & Gata så jobbar du heltid. Anställs du inom Vård & Omsorg så jobbar du heltid. Punkt.

Hur sen arbetstiden kan förläggas så optimalt som möjligt, på ett sätt som gör att medarbetarna håller ett helt yrkesliv samtidigt som arbetsgivaren får nytta av merparten av den dyrbara kompetensen, det berättar jag gärna mer om en annan gång.