Annika Härenstams forskargärning har hela tiden fokuserat på samverkan mellan forskning och praktiker för att resultatet ska komma samhället till nytta. Under konferensen Styra och leda framtidens välfärd 2020 tog hon emot sin vänbok. Men vad kan du lära av hennes erfarenheter?

– A och O är att hitta sammanhang att samverka i, det här är inget enmansarbete. Att bygga ett samhälle gör vi tillsammans!

Så avslutar Annika Härenstam, professor emerita i arbetsvetenskap, vårt samtal när jag (skribenten, reds.anm.) frågar om hon vill tillägga något. Att hennes samhällsengagemang är stort går inte att ta miste på, inte heller hur viktigt det är att forskare och praktiker samverkar.

– Min bakgrund har präglat min syn på forskning och praktik, och det har att göra med att hemma fanns det ett stort samhällsintresse där samhällsfrågor och individens ansvar hela tiden diskuterades. Det gjorde det naturligt för mig att forska om något som skulle betyda något för samhället, tillsammans med praktiker.

Forskare ska förmedla information till de som kan förändra

Annikas forskarbana började med den Härenstamska utredningen vars slutrapport visade på hur kriminalvårdarnas arbetsmiljö påverkade deras stressnivåer, bland annat genom att mäta stresshormoner.

– En viktig uppgift som forskare är att förmedla information om arbetsmiljön till de som har makt att förändra den. Jag märkte tidigt att det saknades metoder för att beskriva och förmedla forskningsresultaten som finns på ett pedagogiskt sätt för de som inte är forskare, men som kan påverka. När vi började mäta stresshormoner blev det kraft i informationen.

Annika tog tidigt in mönster- och klusteranalyser för att presentera kvantitativa data på ett trovärdigt sätt som gav underlag till beslutsfattare på ett bättre sätt. Nu berikas statistiken med bilder och berättelser som gör det enklare att förstå för någon utanför forskningsvärlden. Den pedagogiska presentationen, anpassad efter mottagare, är nyckeln som gör det möjligt att föra tillbaka resultatet till verksamheterna – så att forskningen ger något till samhället.

– Jag vill alltid diskutera resultatet med så många som möjligt på ett sätt som alla förstår. Resultatet ska komma samhället till nytta.

Dörren är det första och största hindret

Det har varit enkelt att få med praktikerna i forskningsprojekt som till exempel CHEFiOS (här läser du mer om hur CHEFiOS kom till nytta för cheferna i offentlig sektor.) Så länge ingången till organisationen finns högt upp, och forskningsfrågan är relevant för praktikerna ställer de gärna upp.

– I CHEFiOS var forskningsfrågan ”Hur ser en organisation ut där man kan vara en bra chef?” och den engagerade cheferna. De hade känt att deras situation var ohållbar, och ville synliggöra det. Forskningsfrågan visade direkt på nyttan CHEFiOS skulle bidra med.

Men en ännu större anledning till att det varit enkelt att få med sig praktikerna är den noggranna paketering som Annikas projektgrupper alltid gjort som förarbete. Utöver en relevant och trovärdig forskningsfråga har man tagit fram allt från logotyper till kommunikationsplaner. Det fungerar också som ett sätt att starta samarbetet i forskargruppen.

– När tillträdet till organisationen finns på plats är det lätt att få med sig människorna. Men det är en utmaning att få loss en timme ur VD:ns kalender, men när vi väl varit där har de inte släppt oss förrän efter tre timmar. Då är ingången på plats, och det har mycket att göra med förarbetet.

Skribent: Emma Holmström