När jag skriver de här orden har spridningen av coronaviruset påverkat vardagen i Sverige i över ett år. Verksamheter har påverkats kraftigt. Fysiska möten är undantaget såväl på jobbet som på fritiden. Digitala dito är regeln. Gymnasie- och vuxenutbildningar har i långa perioder bedrivits på distans. Det har varit besöksförbud på landets särskilda boenden för äldre. AW och födelsedagsfiranden äger rum i Zoom, Jitsi Meet, Facetime eller någon annan videotjänst.

Den pandemi som drabbat hela världen har fört med sig en lång rad konsekvenser för både individer, organisationer och samhällen. Merparten av dessa konsekvenser skulle nog (med rätta) betecknas som negativa av de flesta. Men kanske ledde behovet av total omställning också till något positivt? Jag tänker bland annat på det digitala kliv som många av oss har tagit under det gångna året. Elin Wihlborg, professor i statsvetenskap, beskrev det som började hända under våren 2020 som en ”chockdigitalisering” (SVT, 22 april 2020). Vi var redan tidigare igång med att försöka hitta sätt att ta tillvara på den digitala teknikens möjligheter, men våren 2020 fick de processerna en rejäl hästspark i ändan.

Digitaliseringens möjligheter

Redan innan pandemin nådde Sverige pågick arbetet runt om i de svenska vård- och omsorgsverksamheterna med att ta vara på digitaliseringens möjligheter för att skapa en ännu smartare välfärd. Projekten avlöste varandra och utlysningarna om medel som skulle stimulera till ytterligare utveckling duggade tätt. Vi var många som åkte på konferenser och mässor för att få inspiration och kunskap om nya lösningar och arbetssätt att använda på hemmaplan.

I vilken sal jag än satt och lyssnade fick jag höra olika personer i olika funktioner tala, och alla var de rörande överens om att vi behöver bli bättre på att ta vara på digitaliseringens möjligheter för att klara välfärdsuppdraget framöver. Alla i publiken nickade, antecknade och höll med. Lokala satsningar och projekt från kommuner i hela landet presenterades av verksamhetsutvecklare och förändringsledare. Eldsjälar, entreprenörer och innovatörer talade för sina nya tekniska lösningar. Chefer berättade om sina visioner och applåderades för idéer om tillitsbaserat ledarskap och inkluderande förändringsarbete. Alla var överens om att förändring behöver ske. Ganska många hade förslag på att saker behöver förändras. Några var frustrerade över att (i deras ögon) så lite ännu har skett.

Men försvinnande få var de undersköterskor, stödpedagoger och vårdbiträden som fick utrymme att berätta om de faktiska behov av förändring som de sett, upplevt och känt. Motsvarande berättelser från personer med egen erfarenhet av stöd och insatser från vård- och omsorgsverksamheter var ännu färre. Det är min fulla övertygelse att den här förändringen som vi kallar digitaliseringen behöver byggas och växa från kärnan och ut; från dem välfärden finns till för och de som arbetar mitt i den varje dag. I den här boken ska jag berätta vad jag menar med det, varför jag tycker att det är viktigt och jag kommer även ge några förslag på hur jag tänker att det skulle kunna gå till. Men vem är jag att tycka och tänka något i det här ämnet?

Varför jag har skrivit den här boken

Jag som skriver boken har samlat på mig kunskaper och erfarenheter om detta fält i framför allt två olika roller som jag har haft: enhetschef på två äldreboenden och regional projektledare för ett ESF-finansierat projekt som hette Digi- Litt.kom. Det är främst lärdomarna från dessa uppdrag som ligger till grund för den här boken, även om min grundutbildning i statsvetenskap och min forskarutbildning i hälsa och livsstil med inriktning på handikappvetenskap också bidrar med olika nyanser på innehållet.

Den här boken handlar om digital utveckling inom vård och omsorg. Om hur vi kan dra nytta av den digitala utvecklingen för att tillsammans skapa en bättre välfärd för dem vi finns till för och en mer hållbar arbetsmiljö för alla som arbetar här. Om hur vi för att lyckas behöver ta vara på en bred flora av förmågor och om vikten av att ständigt knyta förändringsarbetet till grunduppdraget för att ge förändringen mening och relevans för alla undersköterskor, vårdbiträden, stödpedagoger och enhetschefer som tillsammans med andra tar välfärden vidare i nutiden och in i framtiden. Det är min förhoppning att boken ska vara ett stöd och en inspiration i arbetet med digital utveckling inom just den del av välfärden där Du arbetar och gör skillnad. För utvecklingen i denna digitala tid handlar inte främst om tekniken. Den handlar om människorna.

Båstad i september 2021
Jessica Arvidsson