Det är svårt att bedöma talang. Exempelvis visar forskning att kvinnor och män tenderar att bedömas olika när statliga finansiärer delar ut medel till nyföretagare. Ändå fortsätter talangjakten i många olika sammanhang. Utsorteringen görs till en konstform och ges den finaste paketering med ceremonier och utmärkelser. Men priset betalas av dem som står bredvid och kanske aldrig får känna det där stödet.

Det är svårt att bedöma talang. Det framgår av aktuell forskning från Luleå Tekniska Universitet kring entreprenörskap. I den senaste utgåvan av den ansedda amerikanska journalen Harvard Business Review berättar professor Jeaneth Johansson med kollegor om studien. Den handlar om hur statliga finansiärer bedömer personer som söker pengar för att starta eller utveckla företag. Det visade sig att experterna bedömde samma egenskap hos kvinnliga och manliga sökande på helt olika sätt. Medan brist på erfarenhet, till exempel, sågs som en svaghet hos kvinnorna, uppfattades oerfarna män som ”lovande”. Föga förvånande beviljades männen anslag i högre grad än kvinnorna. Drömmen om talang utöver det vanliga – excellens – är förförande. Men att se vilka personer som kommer att bli excellenta är svårt, som studien från Luleå visar. Excellensen är inte bara lika svårfångad som en fjäril en försommardag, utan den kan också vara förgänglig.

Den som är excellent idag, behöver inte vara det imorgon och tvärtom. Det här är något man vet inom idrottsforskningen. Där är man idag överens om hur fel det är att toppa lag, en modell som innebär att man tidigt väljer ut de mest lovande spelarna, för att sedan fokusera särskilt på dem. Det har visat sig att många unga idrottare tappar motivationen av toppning – och att det ofta blir helt andra spelare som lyckas än de man trodde från början.

”En okulär besiktning”

Som forskare lyssnade jag för några år sedan på en professor i filosofi. Inför en grupp unga forskare förklarade han, lätt raljerande, att han ”med bara en snabb okulär besiktning” kunde avgöra vem som var ett ”forskarmaterial”. En okulär besiktning är en onödigt krånglig formulering för ett snabbt ögonkast, men ordvalet fick hans hållning att låta närmast vetenskapligt grundad. Jag opponerade mig och frågade om det inte var just den attityden som ledde till att kvinnor och personer med utländskt utseende ofta missgynnades. Snart stämde hela gruppen in i kritiken och han backade. Men attityden är vanlig.

Leka spågumma

Händelsen har länge dröjt sig kvar i mina tankar. Finns det något i vår tid som gör att även den klokaste kan få för sig att leka spågumma? En förklaring kan vara att drömmen om en magisk förmåga att snabbt genomskåda personer är så lockande att den inte kan motstås. Att vara ”personkännare”. Därför har det blivit en sport att bli först att hitta framtidens stjärnskott. Som vadslagare vid travbanan. Utsorteringen görs till en konstform och ges den finaste paketering med ceremonier och utmärkelser. Men priset betalas av dem som står bredvid och kanske aldrig får känna det där stödet eller ens får visa vad de kan.

Ödmjukhet inför människans potential

Talang är något underbart att ha och visst varierar den mellan människor. Men den varierar också över tid och sammanhang. I rätt tid och miljö kan alla människor blomma ut och nå sin fulla potential. Livet tar oss över berg och dalar och hela denna resa påverkar hur vi presterar under olika perioder. Detta manar till ödmjukhet när vi bedömer potentialen i vår omgivning. Det gäller särskilt när vi gör det från samhällets institutioner, som i fallet med studien från Luleå. Förmåga och talang ska självklart belönas. Men våra offentliga institutioner ska inte leka blindbock och agera portvakter redan innan människor ens fått chans att blomma ut.

– Louise Bringselius var forskningsledare i Tillitdelegationens huvuduppdrag, som riktade sig till välfärdssektorn, och är idag vetenskaplig rådgivare i tilläggsuppdraget i statsförvaltningen. Texten är en krönika ur hennes senaste bok "Ett mänskligare arbetsliv – samlade krönikör för samtal om framtiden."